Uncanny Valley

Bilden är en rendering av galleriet The Smithsonian Institution – Washington D.C U.S.A

*I estetisk teori, termen Uncanny Valley refererar till själlösa mänskliga figurer som ser ut som nästan mänskliga, men ändock inte, en motbjudande syn. Denna term kan också gälla rendering av själlösa saker, där objektet, arkitektur, och där urbana miljöer är renderade med antingen för lite, eller för mycket försök till att representera verkligheten , att skapa en bild som kanske blir upplevd såsom osofistikerad eller omogen – Wikipedia

Alltmer har vi gått från handritade ritningar i Arkitekturen till Digitala medier. Även recensioner, artiklar, presentationer och Arkitektur debatterna har rört sig från magasin och tryckta medier till den digitala världen. Masahiro Mori skrev en artikel 1970 i Energy, ett magasin för Esso nuvarande Exxon. Mori introducerade då konceptet Uncanny Valley. Även Darwin, och Freud’s ”The Uncanny”, hade tidigare rört vid ämnet.

Jag tänker inte gå in på om handrenderingar vs. Digitala ritningar är ”bättre eller sämre” utan istället gå in på den del av den digitala världen som vi arkitekter rör oss i dagligen, och vad som kanske kan vara värt att lägga på minnet.

När vi möter en bild som behöver förklaras med en annotation som ”detta är ett fotografi” kanske vi ska fundera på vad detta betyder. Kan det vara så att vissa av oss t.o.m. känner en viss spöklik och kuslig känsla inför en del bilder och renderingar och som ev. kan bli ett oförutsett bakslag hos betraktaren? Uncanny Valley!

Fotografier ser ut som digitala bilder och digitala bilder ser ut som fotografier. Vad är det vi betraktar och vad är meningen med denna bild? Det blir då svårt att greppa vad bilden försöker säga oss.

Handritningar, modeller och ortografiska ritningar, som vi alltmer har övergett inom arkitekturen, kan balansera denna tvetydighet och förankra våra representationsritningar i verkligheten. För vi vet med säkerhet att de är just det, inte fotografier utan förslag som lutar mot verkligheten och har en viss magi och fantasi fortfarande kvar som lämnar betraktaren med förhoppningar och en viss förväntan, ofullbordade som de är.

Naturligtvis kan vi med dagens digitala ritningar, 3 D modeller och modelleringstekniker reducera “The Uncanny Effect” genom linjevikt, skuggor, materialförslag, löv och människor men vi måste vara försiktiga så att vi inte stöter bort betraktaren genom att skapa “Uncanny Valley”.

Eeri Saarinen använde sig av modeller till en skala så stor att han kunde sticka in sitt huvud i dem för att själv förstå vad han var på väg att skapa. Saarinen använde sig av ballonger när han satte höjderna på byggnaderna för Cranbrook Acadamy på plats i Detroit U.S.A.

Idag lämnar Arkitekten knappt sitt kontor for att besöka platsen för projektet, den finns ju på Google. Modeller har i långa tider varit ett av Arkitektens hjälpmedel för att förstå sina skapelser från ett annat och mer direkt perspektiv. Vad hände med alla dessa underbara modeller?

Verdehaugen’s Arkitektkontor i Norge ritar upp sina planer direkt på parkeringsytan utanför sitt kontor för att se skalan av rummen och vandrar sedan igenom planen.

Den amerikanske arkitekten, läraren och författaren Wes Jones hade följande att säga om sina studenters utbildning:

”Det som uppenbaras i en ritningen är designerns känslor, förtroende, tvekan, nyfikenhet, spänning, förvirring, tvivel och upptäckt som gör resan mänsklig. Den tidsmässiga dimensionen som utsätter sådana känslor kan inte fejkas. Genom allt detta, ger handen bevis på författarens sinne på ett sätt som strängt digital representation inte kan. Linjen är alltid en linje för någon, såväl som för någonting. Linjen ansluter ”

Många artiklar har rört vid detta ämne, se t.ex. ”Arkitektur och den förlorade konsten av handritningar” av Michael Graves i NY Times sept. 1 2012

Jag avslutar detta blogginlägg med att ge era alla något att fundera över: Vid vilken tidpunkt slutar vårt släktskap med den byggda miljön ge vika? Vid vilket tekniskt under börjar det omvandlas till teknisk fasa, och störtar oss in i den Arkitektoniska “Uncanny Valley”?

Donald Hogarth
Arkitekt MA/RA/SAR