Jag tror att dagens yrkesutövning av att vara en ”skrivarkitekt” sammanfaller med arkitektens roll att formulera data till arkitektonisk beskrivning där ord och fraser är ämnade att skapa byggnadsdokumentationer. I motsats till detta finns det ett gammalt, klassiskt koncept som tror på byggnadsarkitekten som skaparen av den mer verkliga arkitekturen som återfinns i ritningarna.

Enligt min åsikt pågår det en utveckling ifrån den traditionella arkitektrollen till arkitektrollen idag att hantera processritningar och dokumentation till en större del.

Arkitekten Peter Eisenman menar i en intervju i tidskriften Architectural Review (2013-09-23) att den “riktiga arkitekturen” finns endast i ritningarna. Den “verkliga byggnaden” existerar utanför ritningarna. Skillnaden här är att “arkitektur” och “byggnad” inte är detsamma.

Detta innebär att det finns ett gap utifrån verkligheten och praksis av en byggnad och de arkiv av dokumentation och ritningar, som då alltså inte hör samman med verkligheten. Arkitekt Eisenman’s House X från 1975, skapade oavsiktligt en arkitektur genom skrivarkitekt-konceptet.

En aspekt av detta är att arkitekturen faller i ett vakuum mellan det gamla konceptet och dagens princip. Är byggnader inte längre är fysiska föremål i den arkitektoniska världen? Men, å andra sidan, framhävs en konjunktur som förknippar de två filosofierna, byggnader som inte bara fysiska objekt, utan som en syntax som representerar det språkligt genom dokument och ritningar.

Arkitekten Frank Lloyd Wright menade att “De två viktigaste verktygen som en arkitekt har är suddgummi i studion och släggan på byggarbetsplatsen.” Hans raka idé  betonar de två viktiga aspekterna som ska beaktas i arkitekturen är ritningarna och arbetet på byggarbetsplatsen.

Utgående från den tidpunkt då Frank Lloyd Wright och hans kosmiska regler för hur skisser framtonas från en mindre idé till en större, och hur den slutliga tanken på byggnaden utarbetas i en ritning, finns det en grund som pekar på arkitekturens karaktär som ser på arkitekter som halvgudar. Men detta koncept förändrades efter 80-talet, och introducerade den skriftliga dokumentationen som en viktig del av byggnaden, komplementet till byggnadens abstrakt och en del av experimenten i rummet. Ett nytt sätt att tänka växte från övergivandet av traditionella begrepp till dagens arkitektroll, som är att beskriva byggnadens virtuella egenskaper i ord och inte bara ritningar.

Dagens diskussion kan sammanfattas i att ritningar inte är uttryck för byggnadens fysiska verklighet, men att dokumentation och ritningar är korrelerade och sammanhängande med varandra. Utifrån denna aspekt kan jag argumentera för att ritningar fortfarande finns kvar i den arkitektoniska världen, men att den skriftliga dokumentationen av byggnaden blir lika kraftfull som ritningar idag. Men, inte desto mindre är ritningarna och byggnaderna inte alltid lika, och dokumentationen ligger långt ifrån verkligheten.

Douglas Engelbart beskrev i oktober 1962 i sin hypotes “Augmenting Human Intellect: A Conceptual Framework” begreppet ingenjörer som den som införde specifikationer och data i en byggnadsmodelleringsparameterdesign samtidigt som byggnadsstrukturen bildas. I och med den nyskapelsen började en BIM-generation hanteringen av de digitala representationerna och de fysiska och funktionella egenskaperna hos byggnadsinformationsmodellerna.

Den lösningen är utgångspunkten för framtida generationen av arkitekter, vilket skapar den nödvändiga anslutningen, genom en ny metod i arkitektur som kan utmana hela aspekterna av byggnaden, mellan ritningarna, dokumentationen, modellerna och byggverksamheten, anser jag.

Angelica Hogarth
Arkitekt

Citatmarkörer:
Biographical work “Frank Lloyd Wright: America’s greatest architect”, Herbert Jacobs, (1967), NY.
Peter Eisenman i en intervju “Architectural Review”, (23-09-2013), USA.
Augmenting Human Intellect: A Conceptual Framework, Douglas C. Engelbart, October 1962, Doug Engelbart Institute, USA.