Den svängande pendeln

(Bild: Barcelonapaviljongen 1928 av Mies van der Rohe. Världen hade aldrig sett något liknande.)

Den gångna helgen tillbringade hela företaget i Bergamo, bokstavligt talat vid Alpernas fot, några mil norr om Milano i norra Italien. Som vanligt innehöll programmet en guidad tur ena dagen och en konferens andra dagen. Som vanligt blev det hela också väldigt lyckat, tack vare våra engagerade och fantastiska medarbetare, ett fantastiskt resmål (rekommenderas starkt som resmål för en långweekend), en strålande vårsol, god mat (Italien!) och en såväl trevlig som kunnig guide.

Ett inslag under konferensen var en krasch Course i arkitekturhistoria, från 5000 f.Kr till nutid följt av en diskussion om var vi är idag och vart vi är på väg. Det här är nämligen väldigt spännande.

Staden Bergamo är ett suveränt exempel att använda för att gå igenom den europeiska arkitekturhistorien och för att reflektera och diskutera om vad som händer i vår samtid.

På en höjd, omringad av en imponerande stadsmur ligger den gamla staden Città Alta. På ruiner från romartiden har under medeltiden en labyrint av gränder, trappor och torg byggts upp, likt Gamla stan i Stockholm. I denna väv kan sedan de olika tidsepokerna och dess stilar spåras. Romanska valv, gotiska spetsbågar och renässansens beundran för proportioner och balans.

Under 1800-talet hade staden växt ur sin kostym. En ny stadsplan ritades upp på slättlandet nedanför den gamla staden (som mer eller mindre lämnades orörd därefter). Med en bred huvudgata, bruten av torg och parker, som tydligaste motiv, dragen från den gamla staden ned till järnvägsstationen.

Går man genom arkitekturhistorien kan utvecklingen liknas vid en pendel som svänger. Det som ena stunden är modernt är i nästa stund gammalt och förlegat, ibland till och med förhånat. Medan pendeln under den tidiga historien svängde sakta, ökade takten mot slutet. När den klassiska arkitekturen gick i graven i början av nittonhundratalet svängde pendeln så snabbt att byggnaderna knappt hann bli klara före det att de ansågs omoderna och förlegade.

In klev modernismen, och allt ändrades. En ny pendel började svänga.

Idag känner jag att vi är där vi var för hundra år sedan. Om någon frågar mig vilken stil eller trend som råder har jag svårt att svara på det. Det är liksom allt på en gång.

På väg till flygplatsen ser man tydligt hur den organiserade och strukturerade klassiska staden övergår i motorvägsspaghetti, förortsmattor och köplador. Mitt emot flygplatsen i Bergamo ligger ett enormt shoppingcenter, Oriocenter. Man kan tycka vad man vill om detta, men hit åker Bergamoborna, det här är vad folket vill ha.

Vår guide beklagade sig över alla bilar som tvingade oss turister att krama fasaderna i gränderna i den gamla staden. De gamla torgen var parkeringsplatser. Vidare berättade hon att de gamla byggnaderna, som tidigare bebotts av kanske fyra, fem familjer, köps upp av rika utlänningar som lyxrenoverar och sedan låter byggnaderna stå obebodda under den större delen av året.

Jag kan inte låta bli att känna lite vemod över det här, men samtidigt, vad säger det om vår tid? Vad lämnar vi efter oss och hur kommer det att dömas och tolkas? Vår hjärna har inte förändrats ett enda dugg de senaste 7000 åren. Vi fungerar likadant. Är det våra shoppingcenter som är vår tids katedraler?

Vi lever i en både spännande och utmanande tid. Ny teknik, nya landvinningar för forskning och utveckling. Miljöförstörelse, växthuseffekt och folkvandringar. Allt det som vi nu ser som modernt kommer att bli gammalt.

Titta in i kristallkulan. Vart svänger pendeln? Visst är det både spännande, kittlande och lite läskigt på en och samma gång…

Magnus Jansson
Projektchef / Arkitekt MSA

‍