Stafettpinnen som blev en stjärna

Jag har en förkärlek för liknelser. En kanske lite för stor förkärlek, eftersom jag använder dem ofta och de jag kommer på i stundens hetta kanske inte alltid är så värst bra. Antagligen är det för att jag med liknelser kan förklara för mig själv, mer än för andra, hur jag egentligen tänker. Nåväl, vi får väl se om det jag skriver nedan håller…

Ett normalt byggprojekt liknas ofta vid en stafett, där då information och kunskap utgör själva stafettpinnen som passerar från en löpare till en annan. Men, en stafettpinne är ju ett från början definierat objekt som inte ändrar skepnad, form storlek, vikt eller kulör från start till mål. Redan här haltar liknelsen, i alla fall om man vill beskriva ett fungerande och väl utfört projekt.

Till en andra liknelse då. Vi kliver in i ett restaurangkök. Inte vilket kök som helst, utan en riktigt fin krog som aspirerar på att få en Michelin-stjärna. För att nå de där åtråvärda stjärnorna krävs en hel del. Kunskap, engagemang och driv förstås, men även råvaror med kvalitét, lokaler som fungerar och såklart, välkomponerade och genomtänkta recept.

Låt oss nu sammanföra liknelserna stafetten och restaurangen. Ett gäng kockar löper första sträckan. Ska man vinna måste man vara snabb. Recepten måste skrivas fort. Råvarorna får bli de som man alltid använder och provsmakningen hinns aldrig med. Recepten bliv sådär halvbra, några ingredienser glöms bort eller blir fel. Svartpeppar blir salt och vitvinsvinäger råkar bli Tabasco istället. Kockgänget är hur som helst klara med sitt och går hem.

Nästa gäng. De nya kockarna tittar på recepten, blir lite fundersamma, men beställer ändå hem råvarorna enligt recepten. Eftersom vissa delar är lite oklara får man chansa lite här och där. Kanske skulle det vara bra att provlaga, men det hinns inte med. Krogen öppnar om några timmar och nästa gäng håller på att snöra på sig förklädena.

Nu är det bråttom. Grytorna puttrar och stekborden fräser. Men ska köttet skäras på längden eller tvären? Såsen smakar allt lite skumt. Underligt med Tabasco kan man tycka. Kanske bäst att ringa och fråga?… men det hinns inte med emedan mållinjen närmar sig. Gästerna köar utanför dörren. Dags att öppna.

Det blev ingen stjärna. Inte så många gäster heller för den delen. När kockarna smakar på maten förstår alla varför. Dyrt blev det också. Råvarorna var onödigt kostsamma och leverantören passade i all stress på att lura skjortan av restaurangen med påslag på påslag och med sämre kvalitét än utlovat.

Vad är då hemligheten. Hur får man en gyllene plakett på väggen utanför restaurangen?

Det är samma kockar rakt igenom. Alla är samspelta och erfarna men samtidigt nyfikna, engagerade och ambitiösa. Maten provsmakas och förbättras till perfektion före det att den tillåts lämna köket. Priset är lite högre, men kvalitén är mycket bättre och gästerna återkommer gång på gång, mätta, nöjda och belåtna när de lämnar restaurangen.

Vill vi då verka i en bransch som är som en stafett? När gänget som projekterat (och då faktiskt redan byggt klart objektet, om än i teorin) är klara lämnas allt över till ett helt nytt gäng som ska lära sig allt från noll. Det funkar ibland, men inte om stafettpinnen är mjuk, sladdrig och hal. Då glider den ur handen, studsar kanske på en funktionär och rullar ut i gräset. Det blir ingen förstaplats av det.

Från ax till limpa, recept till Michelin-stjärna… eller varför inte från skiss till garantibesiktning?

Kan vi hjälpa till?

Magnus Jansson
Projektchef/Arkitekt MSA